Januaridikt – en frostblomma

Så isande fasanfull är stämningen i den här dikten – därför tycker jag att den passar som januaridikt, speciellt en stormig och regnig morgon som denna..

Erlkönig

Wer reitet so spät durch Nacht und Wind?
Es ist der Vater mit seinem Kind;
Er hat den Knaben wohl in dem Arm,
Er faßt ihn sicher, er hält ihn warm.

«Mein Sohn, was birgst du so bang dein Gesicht?» –
«Siehst, Vater, du den Erlkönig nicht?
Den Erlenkönig mit Kron’ und Schweif?»
«Mein Sohn, es ist ein Nebelstreif.»

”Du liebes Kind, komm, geh mit mir!
Gar schöne Spiele spiel ich mit dir;
Manch bunte Blumen sind an dem Strand,
Meine Mutter hat manch gülden Gewand.”

«Mein Vater, mein Vater, und hörest du nicht,
Was Erlenkönig mir leise verspricht?»
«Sei ruhig, bleibe ruhig, mein Kind:
In dürren Blättern säuselt der Wind.»

”Willst, feiner Knabe, du mit mir gehn?
Meine Töchter sollen dich warten schön;
Meine Töchter führen den nächtlichen Reihn
Und wiegen und tanzen und singen dich ein.”

«Mein Vater, mein Vater, und siehst du nicht dort
Erlkönigs Töchter am düstern Ort?»
«Mein Sohn, mein Sohn, ich seh es genau:
Es scheinen die alten Weiden so grau.»

”Ich liebe dich, mich reizt deine schöne Gestalt;
Und bist du nicht willig, so brauch ich Gewalt.”
«Mein Vater, mein Vater, jetzt faßt er mich an!
Erlkönig hat mir ein Leids getan!»

Dem Vater grauset’s, er reitet geschwind,
Er hält in Armen das ächzende Kind,
Erreicht den Hof mit Müh’ und Not:
In seinen Armen das Kind war tot

Erlkönig, på svenska Älvkungen, är en ballad från 1792 av Johann Wolfgang von Goethe. Den är en högt älskad dikt. Goethe har skapat ett drama i miniatyr – genom att skildra händelseförloppet både ur faderns och sonens perspektiv dras vi in i den ångestfyllda stämningen. Jag vet inte vad som är mest gripande; faderns hetsiga ritt för att att rädda sin febersjuke son, hans sammanbitna försök att lugna honom och kanske sig själv också, eller den lilles ångest över att hans far inte tycks höra honom, inte verkar förstå dödsfaran som hotar dem. En dikt om att förlora ett barn, det är så jag läser den.
Det finns de som vill se den som en skildring av en ung mans initiering till vuxenlivet – Älvkungen och hans döttrar frestar med ljuvligheter som hör vuxenlivet till och det är inte barnet utan barndomen som dör. Jag har väldigt svårt att se det, det känns som en påklistrad tolkning. Barnet är så litet och utsatt i sin fars famn – nej det fungerar inte!

Längst ner på sidan finns en svensk översättning! Naturligtvis kan den inte göra orginalet rättvisa – på tyska, speciellt vid högläsning, hör man hur rytm och klang samspelar med innehållet på ett makalöst sätt. Jag har hittat en anonym inläsning på YouTube, på den allra vackraste tyska:

En mycket mer dramatisk version har pianoduon Anderson & Roe skapat – de har tagit fasta på det demoniska:

Anne Sofie von Otter har gjort en fantastisk version – här skruvas dramatiken upp ytterligare. Vi har kommit ganska långt från den lågmälda tonen i inläsningen ovanför. (Vet tyvärr inte vilken orkester eller dirigent)

Poeten ”Poemshape” från Vermont har skrivit en parafras eller åtminstone inspirerats av Goethe i sin dikt ”Erlkönigin” – om en liten febersjuk flicka som hör Älvadrottningens klor i ljudet från kala trädgrenar som vinden får att knacka och skrapa mot fönstret. Också mycket gripande. Hela hans hemsida är intressant för alla poesiälskare – läs hans analyser av framförallt engelsk renässanslyrik!

Älvkungen

Vem rider så sent i stormens dån?
En fader det är med sin späde son.
Och gossen har det så gott på hans arm:
den känns så fast, och hans famn är varm.

Min son, varför döljer du rädd din syn?
Älvkungen, far , där vid skogens bryn,
Älvkungen med krona och släp du väl ser? —
Ett töcken, min son, och intet mer!

”Du väna barn, kom,  följ mig åt!
Av mig får du lära mång lek och låt.
Av brokiga blommor står stranden full,
min moder ska klä dig i skrudar av gull.”

Min far, min far, du hör väl ändå,
vad älvakungen lovar mig att få? —
Var lugn, var lugn, min älskade pilt! —
i vissna löven susar det milt.

”Kom, fagra gosse, kom, följ mig blott!
Mina döttrar vårda dig ömt och gott.
Mina döttrar, de svinga i ring var natt
och vagga och söva dig in, min skatt.” —

Min far, min far, du ser då väl nog
älvkungens döttrar i dyster skog? —
Min son, min son, nu ser jag det gott:
de gamla pilar, skymta så grått. —

”Din fägring mig lockar, jag har dig så kär,
jag tar dig med våld, om ej villig du är.”–
Min far, min far, han hårt i mig tar,
älvkungen gjort mig så illa, far!

Sin häst han rysande sporrar i hast
och håller det kvidande barnet fast.
Sin gård omsider når han med nöd.
Då låg i hans armar gossen död.

ur Goethe, Skrifter i urval, del I, Bonniers, 1932, övers. Gösta Montelin,

Den här svenska översättningen är inget vidare; den finns med för förståelsens skull.